Familjen CARLSONS släktkrönika

I en undersökning om Bygdeå socken 1620-40 beträffande soldatrekryteringen/roteringen finner man att det inte enbart var de allmänna principerna för uttagningarna som var vägledande. Utskrivningsförfarandet verkar ha avvikit en del från den allmänna bilden. Väldigt viktigt i processen var tolvmännen/nämndemännen i socknen som hade det avgörande inflytandet på vilka som skulle roteras (finnas tillgänglig för utskrivning) och vilka som skrevs ut. Utskrivningarna under 1620- och 30-talet skedde ofta, endast 5 av de 20 åren var utskrivningsfria. 236 personer skrevs ut som soldater under den perioden, vilket var drygt 1 av 12. Av de utskrivna dog 197 soldater.Kronans intresse av att skaffa soldater kolliderade med böndernas strävan att i görligaste mån skydda sig själva, sina söner, mågar och drängar att skrivas ut. Men önskemålen sammanföll när det gällde vilka som skulle göras till soldater. Båda parterna var måna om att skatteunderlaget – dvs. de besuttna bönderna – inte skulle drabbas utan att man i första hand skulle ta ”löst folk” och därnäst drängar och bondsöner. Bland tolvmännen var säkert den övervägande delen välbärgade bönder. Genom de många utskrivningarna minskades underlaget och det löstes genom att halvvuxna pojkar 15-17 år gjordes till soldater och därigenom kunde de vuxna männen skyddas.Det var inte bara utskrivningarna som plågade socknen utan även skatterna var oerhört betungande speciellt under 1620-talet. De ökade från 30 % av skörden i början av 1620-talet till 60 % år 1630. Med Sveriges inträde i Tyska kriget 1630 skärptes krigsbördan dramatiskt. Skatten för det året översteg väsentligt värdet för det årets svaga skörd. Men redan 1632 föll skattetrycket och stabiliserades sedan på ung. 1624 års nivå och det hölls 1630-talet ut. Ett antal förhållanden bidrog till detta. Tyska kriget kunde i större utsträckning finansieras med utländska medel och förmyndarregeringen under Christina vågade inte ställa samma skattekrav som Gustav II Adolf samt vid den tiden inträffade den svåraste missväxt- och hungersnödsperiod som dittills drabbat norra Sverige. Landsdelen fick spannmålshjälp 1633-34. Men skördarna blev bättre; 1636 betecknas den som ”ymnig” och 1637 som god. Säkerligen svälte många ihjäl under missväxtperioden och det var i första hand utanför ”mantalet”, hemmansägarnas krets, som drabbades hårdast.Man kan förstå hur viktigt det var för sockenborna i gemen att skattebasen hölls intakt så att utskrivningarna inte skulle leda till ödeläggelse, ty genom skattesystemets konstruktion riskerade alla att få betala mer i motsvarande grad. Det var sockengemenskapen företrädd av tolvmännen som stod för utskrivningarna. Liksom inom skatte- och rättsväsendet fick de sköta sig själva inom vissa givna ramar. På grund av detta kunde de mycket stora utskrivningarna genomföras; men här spelade också ”propagandan” via predikstolarna stor roll.