Familjen CARLSONS släktkrönika
Per Persson Wippa (1699-1742), Farfars farfars farfars far.
Per Persson Wippa (1699-1742). Han var Per Krafts nionde barn och var född i Rickleå.
Per var förmodligen dräng innan han antogs som soldat Wippa på rote 56 (Ånäset) i Bygdeå kompani i februari 1720. Vid den tidpunkten var det svårt att hitta goda soldatämnen i Västerbotten. Mansunderskottet i giftasvuxen ålder var enormt stort. Den karolinska armen var tillspillogiven och ryssarna härjade utefter Västerbottenskusten, speciellt i Umeå men även i Bygdeå socken. Många ödehemman fanns i bygden. Som rotesoldat var han säkert välkommen. Han gifte sig 1722 med en av roteböndernas döttrar (se Malin Johansdotter) och var säkerligen välkommen även där som arbetskraft på hemmanet. År 1728 blev han Wästerbottning (upptagen som fullvärdig soldat i Västerbottens regemente). Han blev, efter en för den tiden lång fredsperiod på närmare 20 år, kommenderad till Finland den 19 augusti 1741. Per dog på hemväg den 21 oktober i Stockholm på pråmen Herkules av sjukdom eller sviter av kriget.
Per Wippas och Malins älsta barn:
Per Persson (1722-1792). Per Wippas äldste son. Han föddes i Ånäset. Han övertar farfaderns hemman på c:a ¼ mantal och han blev också kyrkvärd. Ett uppdrag som hade mycket hög status på den tiden. Han gifte sig 1745 med Cherstin Andersdotter, 1723-1806, Annas Persdotters barnbarn (Se under Anna Persdotterson). De fick 12 barn. Han dog den 29 augusti 1792 av kolik och förstoppning..
Hattarnas krig 1741-43 blev för Västerbotten en obehaglig repetition av det Stora Nordiska krigets faror och fasor. Finland erövrades av ryssarna och Västerbotten blev en gränsbygd mot fiendens framfart innan den kunde stoppas vid Torneå. Den 24 augusti 1742 kapitulerar svenska armen i Helsingfors. Ett mycket förödmjukande krig, ett krig utan ära och ett som uppvisade enormt stora brister i den svenska krigsmakten. De flesta befäl hade ingen krigsvana och stora deserteringar skedde. Krigsförberedelserna hade stora brister. Fästningarna i Finland var svaga och flottans upprustning var ofullbordad. Underhållstjänsten och inkvarteringarna var uselt ordnade, med påföljd att massvis av soldater dukade under av farsoter. Av 18 000 man som fördes över till Finland, kom endast 6000 till 7000 man hem. Per Wippa var en av dem som inte överlevde kriget.
Den 28 juli 1741 avgavs krigsförklaringen till Ryssland. En del av Västerbottens regemente hade redan förts över till Finland och låg i närheten av Villmanstrand. Order gavs i början av augusti att resten av regementet skulle föras över, däribland Per Wippa. Innan de hade hunnit ansluta sig stod slaget vid Villmanstrand, som blev ett katastrofalt nederlag för svenskarna, men där Västerbottningarna stred så tappert at de ”fritt fick avtåga från slagfältet” av den ryske generalen Lacy. Den hemmavarande delen av regementet fördes över till Wasa via Borgå till Fredrikshamn. Vintern 1741/42 blev kall, dålig mat och sjukdomar - ”en anstickande skrobutisk feber” - gjorde tillvaron bekymmersam för den svenska armen. Stillestånd rådde fram till i slutet av februari 1742. Inga större strider förekom under våren utan den svenska armen inklusive Västerbottens regemente gjorde den ena reträtten efter den andra, tills kapitulationen av den svenska armen skedde vid Helsingfors i augusti 1742. De svenska trupperna fick fritt avtåga och skeppades ombord på den svenska flottan till Sverige, däribland Per Wippa på pråmen Herkules. Han kom över till Stockholm efter en illa genomförd överskeppning, men där dog han. Kriget fortsatte emellertid; se mer om det under sonen Johan Klingberg.