Familjen CARLSONS släktkrönika

Gusta Wasa och stormaktstiden

1500-talet

Sikeå skrevs i Gustav Wasas jordabok 1543, Sickåå. Man kan räkna med att en jordbrukande befolkning funnits ett par århundraden innan namnet Sickåå började dyka upp i annalerna. År 1543 var storleken på den samlade åkerarealen i Sikeå drygt fyra hektar och lassen hö på ängarna 36 enligt Gustav Wasas jordabok. Det tar tid att odla upp sådana arealer med de primitiva metoder man hade. Namnet Sickåå kommer av fisken sik och å, vilken i det här fallet är nuvarande Ståbäcken. Vid den tiden fanns det tydligen en fiskeutkomst i Ståbäcken eftersom de fem skattebönderna skattade för fiskevattnet. Eller som det står i jordaboken: "Theris (deras=böndernas) fiskuatn och Qvarner ere lagde och werderath för 2 spannland" (=32 penningar). Totalt skattade de fem bönderna i Sickåå för 2 mark 6 öre och 1 örtug. ( Vi den tiden var En mark = 8 öre, Ett öre = 3 örtugar, En örtug = 8 penningar). De fem bönderna som omnämns i jordaboken är de tidigaste kända namnen från Sikeå. De var Anders Nilson 4,5 spannland åker (Legde), Tomas Biörszon 10 spannland, Håkon Olson 4,5 spannland, Olaff Ionson 9 spannland och Hans Olsonn 4,5 spannland. (Ett spannland = 16 penningar). Här sammanfördes byarna Sikeå och Legdeå skattemässigt.

Stormaktstiden

En annan ögonblicksbild av förhållandena i Bygdeå och Sikeå kan Jan Lindegrens doktorsavhandling ”Utskrivning och utsugning ” (1980) ge. Där beskrivs Bygdeå socken 1620-1640. Han försöker kartlägga hur det feodala produktionssättet framträdde i Bygdeå och hur det påverkades av de militära utskrivningarna (30-åriga kriget) och de alltmer betungande skatterna.

Skatter

De skatter som mötte Sikeås bönder kan indelas i tre former: Arbetsränta (skjutsfärder, vägunderhåll underhåll av prästgård mm), Produktränta (del av årliga räntan, tionde, skatt på fisket mm) och Penningräntan (sakören till kronan, kyrkliga förrättningar, rest av Älvsborgs lösen, lilla tullen, mantalspengar, kvarntull, lagmanspengar, boskapspengar mm). Bygdeåborna exploaterades främst av kronan och men även av kyrkan. Många bönder var skuldsatta under mitten av perioden. Men det var främst orsakat av de svåra missväxterna under 1633 och 1634, då skatten också gick ner. Det mesta av kronoutskylderna gick till Stockholm, men vid mitten av 1630-talet gick stora summor av den västerbottniska räntan till satsningen på Piteå bergsbruk och man försökte också få igång ett järnbruk i Siljum (Bygdsiljum). De skatter som tillkom kyrkoherden i Bygdeå var de som stannade kvar inom socknen.

Produktion

Produktionen i Sikeå i de sex gårdarna var enligt avhandlingen: Boskapsinnehavet, i genomsnitt 6 st. år 1620 (bästa gården 9 och minsta 3 st.) och 8 st. 1640 (bästa gården 9 och minsta 5 st.). Trots utskrivningarna och nödåren i början av 1630-talet minskade inte boskapsantalet utan kunde öka något trots allt. Av beskattningen av kvarnar, notfiske och laxgårdar hade Sikeå enbart för notfiske ¼ lispund (Bygdeå hade totalt 6 lispund). Rickleå var den enda byn med laxgård i Bygdeå. De största byarna i socknen var Flarken, Gumboda, Rickleå och Brände med mellan 35-43 tunnors utsäde vardera omkring år 1613. Sikeå var en av de mindre byarna med bara 13 tunnors utsäde.

Befolkning

Bygdeå socken hade c:a 1900 personer 1620 och ungefär 1700 år 1640. (Med en mycket enkel egen beräkning skulle, på motsvarande sätt, Sikeås befolkningsminskning kunna uppskattas till 5 personer från 42 till 37 personer. Men uppskattningen av totala antalet personer är mycket osäker. Det ger emellertid en uppfattning om storleken på byn).
Folkminskningen berodde framför allt på utskrivningarna och krigsförlusterna men även missväxterna. Totalt dog 215 bygdeåknektar. En knekt från Sikeå dog under perioden. Byn var relativt förskonad då Sikeås andel borde ha varit 6 soldater i en jämn fördelning mellan byarna i socknen. Orsaken kan finnas i olika förhållanden som medverkade till resultatet. Byn hade del i tre rotar/soldater i Bygdeå kompani nr. 38 Lustigbus tillsammans med Edfastmark (nuvarande Robertsfors), nr 39 Flank tillsammans med Jomark och nr 40 Dunder tillsammans med Legdeå.

Kvinnoöverskott

Vid periodens slut fanns det 1,5 kvinnor på 1 man, dvs. ett kvinnoöverskott på 50%. Bristen på vuxna män medförde att gårdshushåll med kvinnliga hemmansägare enligt mantalslängderna sjudubblades i Bygdeå. I Sikeå är det möjligt att andelen varit lägre genom att färre knektar skrevs ut.

Utskrivning av soldater

I utskrivningen av knektar spelade sockennämnden för Bygdeå stor roll. Dess ledamöter, tolvmännen, både fördelade och administrerade utskrivningarna och skatterna. Här kan byn Sikeå ha haft speciella skäl som medverkade till en lägre utskrivning.
Beträffande soldatrekryteringen/roteringen finner man att det inte enbart var de allmänna principerna för uttagningarna som var vägledande. Utskrivningsförfarandet verkar ha avvikit en del från den allmänna bilden. Väldigt viktigt i processen var tolvmännen/nämndemännen i socknen som hade det avgörande inflytandet på vilka som skulle roteras (finnas tillgänglig för utskrivning) och vilka som skrevs ut. Utskrivningarna under 1620- och 30-talet skedde ofta, endast 5 av de 20 åren var utskrivningsfria. 236 personer skrevs ut som soldater under den perioden, vilket var drygt 1 av 12. Av de utskrivna dog 197 soldater.Kronans intresse av att skaffa soldater kolliderade med böndernas strävan att i görligaste mån skydda sig själva, sina söner, mågar och drängar att skrivas ut. Men önskemålen sammanföll när det gällde vilka som skulle göras till soldater. Båda parterna var måna om att skatteunderlaget – dvs. de besuttna bönderna – inte skulle drabbas utan att man i första hand skulle ta ”löst folk” och därnäst drängar och bondsöner. Bland tolvmännen var säkert den övervägande delen välbärgade bönder. Genom de många utskrivningarna minskades underlaget och det löstes genom att halvvuxna pojkar 15-17 år gjordes till soldater och därigenom kunde de vuxna männen undgå utskrivning. (Se ett belysande exempel – Släktkrönikan 1500-2000 under Anders Persson). Det var inte bara utskrivningarna som plågade socknen utan även skatterna var oerhört betungande speciellt under 1620-talet. De ökade från 30 % av skörden i början av 1620-talet till 60 % år 1630. Med Sveriges inträde i Tyska kriget 1630 skärptes krigsbördan dramatiskt. Skatten för det året översteg väsentligt värdet för det årets svaga skörd. Men redan 1632 föll skattetrycket och stabiliserades sedan på ung. 1624 års nivå och det hölls 1630-talet ut. Ett antal förhållanden bidrog till detta. Tyska kriget kunde i större utsträckning finansieras med utländska medel och förmyndarregeringen under Christina vågade inte ställa samma skattekrav som Gustav II Adolf samt vid den tiden inträffade den svåraste missväxt- och hungersnödsperiod som dittills drabbat norra Sverige. Landsdelen fick spannmålshjälp 1633-34. Men skördarna blev bättre; 1636 betecknas den som ”ymnig” och 1637 som god. Säkerligen svälte många ihjäl under missväxtperioden och det var i första hand utanför ”mantalet”, hemmansägarnas krets, som drabbades hårdast. Man kan förstå hur viktigt det var för sockenborna i gemen att skattebasen hölls intakt så att utskrivningarna inte skulle leda till ödeläggelse, ty genom skattesystemets konstruktion riskerade alla att få betala mer i motsvarande grad. Det var sockengemenskapen företrädd av tolvmännen som stod för utskrivningarna. Liksom inom skatte- och rättsväsendet fick de sköta sig själva inom vissa givna ramar. På grund av detta kunde de mycket stora utskrivningarna genomföras. Sockennämnden var också en dömande instans. Kyrkan spelade samtidigt en stor roll genom folkbokföringen av befolkningen. Den blev obligatorisk, men kyrkan hade även en ideologiskt och propagandistisk roll. Sockennämnden och kyrkan upprätthöll den feodala samhällordningen. Förklaringen enligt avhandlingen till att det ”överhuvudtaget var möjligt att få ut skatter och utskrivningar i den omfattning som skedde under stormaktens etableringsfas, fanns till stor del att söka i att det ägde rum under frivillighetens täckmantel, pådrivet av en sällsynt effektiv propaganda som utbasunerades från landets alla predikstolar.”

Gustav den II Adolfs försvarsreform

Mer information hittar du hos anfader, Per Eriksson

Flankrotet

Mer information hittar du hos anfader, Per Eriksson

Det går att hitta kopplingar till Sikeå i vår släktkrönika genom Per Krafts två äldsta barn Anna Persdotter (1682-1776) och Anders Persson (1685-1750), vilka båda ”gifte in sig” i hemman i Sikeå.
Anna Persdotter
Anna gifte sig senast år 1700 med Lars Jonsson (1680-1715) Han dog troligen i Stralsund som soldat Lustigbus. Hans farfars far hette Lars Gunnarsson och ägde hemmanet Sikeå 5 åtminstone från 1613 till inpå 1650-talet. Han dömdes augusti 1612 till 12 mark i böter för bl. a. ha försnillat en kittel. I mantalslängden 1650 var han ogift (hustrun död) och hade en son och en dotter som bodde hemma. Hans son Lars Larsson fanns i mantalslängden 1656-70; död troligast senast 1670. Därefter stod hans hustru Anna som ägare till Sikeå 5, 1671-80. De hade barnen Jon född 1655 och Ingeborg 1661. Jon Larsson antogs som soldat i december 1677, då han gick för sin mor Anna. Han mönstrade i Surte 1678, var i Småland 1678, Ystad 1679 och Stralsund 1680. Han byttes ut i juli 1683. Han njuter boskapspeng 1678-82. Han var rotebonde 1695. Jons hustru Karin Olofsdotter blev enligt uppgift 105 år. Jons och Karins äldste son var Lars Jonsson (ovan).
Anders Persson
Anders gifte sig senast 1712 med Malin Larsdotter (1691- troligen 1741). Hennes farfars farfar hette Anders Eriksson som ägde hemmanet Sikeå 1 åtminstone från 1613 till 1633. Därefter står hans fru Rågel för hemmanet till 1637. Sonen Lars Andersson övertar hemmanet 1638 och finns i mantalslängden 1640-60. Sonsonen Anders Larsson (-1678) finns i mantalslängden 1662-78. Om hans hustru sägs 1679: hustru Malin är en fattig änka och mycket skyldig för förra årets utlagor, och därför intet mera betrodd. Anders broder Per Flank går för honom som soldat. Äldste sonen till Anders och Malin, Lars Andersson (1665-1740) äger hemmanet Sikeå 1, 1690 och överlåter det 1727 till svärsonen Anders Persson (ovan).

Stormakttidens krig och dess bevekelsegrunder

För att förstå svenskarna syn på krig och att man i stor utsträckning accepterade förhållandena, måste man förstå den tankevärd som rådde vid den här tiden. ”Krig innebar Guds straff”. Det var nämligen den luterska kyrkans gammaltestamentliga vedergällningslära. Krigen tolkades så. Krigen var Guds sätt att straffa för människornas begångna synder. Omvänt var freden en Guds välsignelse som visade att människorna renats från sina synder. Från kungen i toppen till de allra fattigaste i botten av samhället fanns en gemensam religiös föreställningsvärld. I det svenska ståndssamhället med adel, präster, borgare och bönder rådde människan själv inte över tingens ordning. Det var Guds allsmäktiga vilja som styrde och ställde med små och stora ting. I Mose lag – som den unge Karl XII var väl förtrogen med – framträder vedergällningsprincipen öga för öga, tand för tand. På detta kompromisslösa och blodiga sätt skulle oförätter betalas och det var i den andan man kan säga att Karl XII förde sina krig. För hemmafronten fanns också en effektiv “propagandaapparat”. Kyrkohandbokens böneformulär trycktes om för att passa läget under det Stora Nordiska kriget. Under gudstjänsten lästes en krigsbön upp. Kyrkan fick också särskilda tacksägelsedagar som hyllade och ärade de mest framgångsrika slagen och segrarna. Det var i denna anda, med en enväldig kung “av Guds nåde”, som krigets drevs och som skapade förintelse och oerhört lidande för Malin och människorna i Svea rike. (ur Ullgren)

Knektänkornas land

Malin Persdotter (1690-1769), syster till Anders och Anna (se ovan). Hon gifte sig först när hon var omkring 30 år. Man kan se i mantalslängderna att hennes systrar förblev ogifta. Det fanns säkert olika orsaker till detta men den allt övergripande var den mycket stora bristen på män i giftasvuxen ålder. När dödstalen i krigen ökade steg också kvinnoöverskottet hemma i Sverige. Det förekom att utländska resenärer talade om Sverige som ”knektänkornas land”. Det stora Nordiska kriget hade utarmat den Västerbottniska kustbygden på manfolk. De som var kvar var de som sparats för folkförsörjningen i jordbruket, pojkar, åldringar och krymplingar. Hennes make Per Larsson var omkring 35 år vid giftermålet. Han tillhörde den första kategorin och blev inte uttagen till soldat.

Utvecklingen till 1760-talet

Bebyggelseutvecklingen efter Gustav Wasas död gick långsamt i Västerbotten. Krigen och en fortsatt klimatförsämring begränsade befolkningstillväxten. Under 1600-talet var krigen och utskrivningarna av soldater stora, men även perioder av missväxt . Ofta resulterade det i befolkningsminskningar och att gårdar lades öde. Antalet ödegårdar var särskilt stor de två första årtiondena på 1700-talet. Inte förrän mitten på 1730-talet hämtade befolkningen sig efter de stora nordiska krigen och började öka på allvar.
Sikeås utveckling från Gustav Wasas tid fram till mitten på 1700-talet har varit relativt stabil när det gäller antalet hemman :
4 hemman (+1 Lägdeå) år 1543; 6 hemman åren 1571, 1609, 1660, 1695 och 1750.
Däremot har kreatursbesättningarna och odlingarna ökat:

Hästar	Nötkreatur	Småkreatur	År
6	38	43	1571
6	42	80	1695
6	62	105	1750

Karta från år 1698. Se större karta		Kartabild från Eniro som jämförelse. Se större karta

Från skatteläggningen av hemmanen vid Älvsborgs lösen 1571 till jordrannsakningen omkring 180 år senare har ko antalet ökat med 63 % och antalet småkreatur (får, getter, grisar mm) ökat med närmare 150 %. När det gäller utsädet görs bedömningen att det har mer än fördubblats i Sikeå – Lägdeå för samma tidsperiod.
På kartan över Sikeå från 1698 kan man se att flera nybruk tagits upp. Man känner till dessa genom ett tingsprotokoll från år 1674, där vår släkting Lars Larssons änka Anna besvärade sig över att hennes grannar utan hennes lov och minne huggit och sått en rågsvedja på hennes skog. Dessa nekade och ansåg att det inte var på änkan Annas mark. Rätten kunde inte utan vidare avgöra vem som hade rätt.
År 1543 fanns 2 kvarnar i Sikeå och 1750 3 stycken. Mest odlades korn men också lite råg i Bygdeå socken. Det var vanligare med barkbröd än rågbröd på Sikeåbondens bord. Särskilt svåra missväxtår med svält, barkbröd och svaltdöd var 1695-97 och 1740-42. Men vi har sett av Lindegren ovan att 1633-34 var svagår och sådana förekom då och då som skapade stora problem för bondehushållet.
Strömmingsfisket hade sedan gamalt spelat stor roll i kustbyarna i Bygdeå inklusive Sikeå. Antalet fiskebåtar har tydligen varit rätt konstant i Bygdeå. År 1604 fanns i Sikeå 3 båtar enligt skattelängden. För dessa betalades drygt en tunna i skatt (ung 140 liter). Fisk var välkommen färskmat för bonden och hans familj. Men det mesta av fångsterna konserverades genom insaltning för att kunna bevaras under längre tid. Den kunde också torkas till krampsill, som såldes. Närheten till skärgården och havet gjorde också att sälfångst blev en binäring. Både om Sikeå och Rickleå hette det på kartbeskrivningar från slutet av 1600-talet: ” Kunna ock bruka efter säl med nät, varav de kunna sig ock förtjäna.” Det gällde dock endast vissa år. Sälfångst med nät var tydligen inte enkelt. Det dröjde länge innan säljakt med gevär var möjlig.
Sammanfattningsvis.
Från Vite Krists inträde och kristendomens spridning av katolska kyrkan i tidig medeltid till expansionen i mitten på 1700-talet var Sikeå en liten bondby utan större förändring i liv och befolkning.